misspilav

New Delhi till jul och dansa samba och sen Goa och semestra med flickorna? Det låter kanon ju!

"Ojj, ett brev till mig"


"Hmm, undra vad det kan vara?"







"surprise, surprise"



True Love



Bankomaten smaskade i sig mitt kort i fredags. Jag har svårt för sifferkombinationer, och slår ofta fel kod. Blev inte förlåten denna gång dock, blev utan kort istället. But now it's back och jag är glad igen! Ni vet det pirret i magen när man är nyförälskad, så känns det, fast bättre!

Mamma har lovat mig en kvällspromenad, men det ser ut som om hon somnat framför fotbollen på tv. Och själv vågar jag inte gå ut, så det ser ut som en myskväll med mig själv. Ska kolla på Efterlyst och skrämma upp mig själv lite mer.

Jag blir så sur på mig själv. Varför kan jag inte bara vara nöjd med vad jag har, utan att hela tiden vilja ha mer, vilja bli bättre, vilja göra bättre. Jag har alldeles för höga krav på mig själv, grubblar ständigt över saker som jag kunde gjort bättre, fokuserar sällan på det som är bra, oroar mig för att inte räcka till och förstorar småsaker. Jag känner mig stressad.

Jag behöver inte alltid vara felfri. Jag måste våga släppa på kraven och våga misslyckas ibland, för att i sin tur ta kritiken och kanske lära mig något av det.

Jag ska jobba på ett blir en mer positiv människa!



Ska möta upp mamma och brorsans flickvän för lunch senare. Hörde prat om rådhuskällarens salladsbuffé igår, så det blir kanske nog det. Ska knapra på morötter .. kanske blir jag en orange positiv Naida.

bild: privat

Tagit en paus från kurslitteraturen. Engelskan i böckerna håller på att ta kål på mig. Jag håller på att somna emellanåt. Blir snart tandpetare som håller ögonen uppe. Sms från Karim "fokusera dig, focuuuus". Gråter nästan. Han förstår inte.

Nä, istället blit det lite paus i form av mumsigt té och grapefrukt.

Jag bor på en farlig gata. Själv ser jag aldrig något hemskt som händer men enligt tidningarna så händer det ständigt grejer här. Rån, misshandel, bilstöld, rattfylla och polisbilar som svischar förbi.

Idag var det dags igen. Hemmakväll, videobutiken två hus ifrån mig, blev knivrånad vid tvåtiden idag. Rånaren kom över varor värda 1000 kr. Jag tänker att han tog 6 dvd-filmer och 20 påsar chips. Han hade helt enkelt planerat en myskväll hemma med film och massa gott. Kanske plockade han ner lite lösgodis i fickorna också.

Inte nog med att han är dum, så är han väldigt självisk. Inte självisk i den mening att han förbrukar skattepengar för polisinsatser, åtal och domstol, utan det lidande han åstadkommer andra människor. Jag kan inte föreställa mig situationen där jag hotas med en kniv mot min hals. Jag kan inte räkna de dagarna som det hade tagit för mig att komma över detta trauma. Alla gånger jag inte vågat gå ut på kvällen på grund av rädslan för att stöta på flera idioter som tror sig ha rätten över andra människors liv. Alla gånger jag vaknat under natten och inte vågat somna om, eller de antal gånger som jag fått kolla så att dörren och alla fönster är stängda. Alla gånger jag tackat nej till att gå ut och festa för att jag inte vågar ta mig hem ensam på natten. Och att inte räkna alla de affärer som jag aldrig mer hade vågat gått in i.

Hur kan man bete sig på det viset? Hur kan man värdesätta sitt eget liv så mycket högre än andras? Hur kan man ta sig rätten att få bestämma andras öde? Hur lever man med det samvetet om att andra människor går omkring och är rädda på grund av något som du orsakat? Vad är det för människor?

bild: weheartit

Mamma har varit bortrest under helgen och vi har fått klara oss själva. Gissa om jag blev förvånad när jag kom hem och hittade pappa och bror i köket som lagade middag. Mitt hjärta ler fortfarande!

bild: weheartit

Jag är en morgonmänniska. Hoppar upp ur sängen så fort jag öppnat ögonen. Jag vill hinna vara vaken så länge som möjligt under dagen, jag vill hinna med allt jag planerat utan att tänka på att jag inte hinner. Jag vill även ha tid för att slappna av och inte göra någonting.

Imorse halv 8 så var gatorna tomma. Jag tror inte ens att fåglarna börjat kvittra. Någon ljud här och där, och ingen människa på långt håll. Vid macken träffade jag dock en stackars man som förmodligen var tvungen att rasta sin hund. Detta är nog det sista han vill syssla med en söndagmorgon. Kom hem, fixade iordning frukost och stor kopp té som skulle värma lite. Sen dess har jag bara varit hemma och inte gjort någonting. Bara varit med mig själv, i min ensamhet, och bara funnits. Bara existerat. Jag behöver inte anpassa mig, inte vara någon till lags, förutom mig själv. Och vad är viktigare än det?

Det här är jag. Eller det var jag, i somras, när jag var brun och söt. Nu har regnet sköljt bort allt det bruna och söta. Ska gömma mig under sängen och vänta in nästa sommar, får då händer det igen!

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska ha en blogg eller inte. Samtidigt så vill jag ha ett ställe att få skriva av mig, men jag vet att chansen för att jag bara struntar i allt är stor. Men vi ger det ett försök, Carro får vara min inspirationskälla till att skriva lite.