misspilav

Jag är en morgonmänniska. Hoppar upp ur sängen så fort jag öppnat ögonen. Jag vill hinna vara vaken så länge som möjligt under dagen, jag vill hinna med allt jag planerat utan att tänka på att jag inte hinner. Jag vill även ha tid för att slappna av och inte göra någonting.

Imorse halv 8 så var gatorna tomma. Jag tror inte ens att fåglarna börjat kvittra. Någon ljud här och där, och ingen människa på långt håll. Vid macken träffade jag dock en stackars man som förmodligen var tvungen att rasta sin hund. Detta är nog det sista han vill syssla med en söndagmorgon. Kom hem, fixade iordning frukost och stor kopp té som skulle värma lite. Sen dess har jag bara varit hemma och inte gjort någonting. Bara varit med mig själv, i min ensamhet, och bara funnits. Bara existerat. Jag behöver inte anpassa mig, inte vara någon till lags, förutom mig själv. Och vad är viktigare än det?