misspilav

Om en vecka så är jag i Munchen. Har tagit flyget från Köpenhamn och landat i Munchen 10.25.  Sitter på gaten och väntar på att få gå ombord på flyget till Ankara. Jag försöker föreställa mig pirret som kommer att infinna sig i min mage när jag sitter på flygplanet, helt förväntansfull. Vad kommer möta mig i Ankara? Kommer det att vara så som jag flrväntat mig? Bättre? Sämre?

Har haft kontakt med fyra personer som jag ska möta i Muchen. En tjej från USA, en tjej från Hong Kong, en kille från Polen och en kille från Frankrike. Sen så har jag redan träffat Sofia som går på MaH som oxå ska plugga i Turkiet. Alla verkar lika förväntansfulla som jag. Alla vill nog skutta omkring och skrika. Märker att jag själv inte vågar ta ut glädjen. Jag är alldeles för rädd för att jag ska vara för glad och sen bli besviken när jag kommer dit. Så jag försöker att inte låtsas om att jag ska åka. Jag skjuter fram det i huvudet som om det är något som ska hända om ett år. Typ "jaja, finns viktigare saker nu, tar tag i det när det kommer". Och sen tänker jag på söndagen, nästa vecka. Hur ska jag slitas ifrån mitt liv här. Hur säger man hejdå till de personer som betyder mest och står närmast. Personer som jag lever med dagligen och som jag behöver mest. Det går snabbt, bla bla, bara 4 månader, jag vet. Men ÄNDÅ!! Blir jobbigt när jag tänker såhär. Både lycka och förtvivlan på en och samma gång.

Jag ska till föreningen snart. Sydsvenskan kommer dit och gör ett repotage om slagverk och samba. Här ska det spelas och dansas för full fart. Har vi tur så hamnar vi på förstasidan, aha!!

Igår var det sambakväll med tjejerna. Jag låg och kände på Mestras mage. Kände en bebisfot som sparkade. Tänk känslan av att ha ett liv inom sig? Wow! Tänk att ha någonting som du står för? Något som beror på dig? Något som behöver dig så mycket? Blir så glad. Vill att bebisen ska komma nu så vi kan kramas!!! 

Lite bilder från igårkväll: