the-element-of-freedom
Jag började läsa en bok i veckan. Igår kväll hittade jag detta:
"En stor bild med höftbenets muskel hängde på väggen. Under en föreläsning pekade läraren på musklerna magnus sartorius och musculus gracilis, som bland annat hade till uppgift att lära och föra ihop låren. Han räknade upp muskelgruppens egenskaper och till slut sa han: Det finns en folkgrupp som saknar de här musklerna: skandinaviska flickor."
Behöver jag nämna att handlingen utspelar sig i Bosnien? Jag markerar orden i boken och somnar med ett leende på läpparna.
Jag har lyckats skriva lite på analys-delen idag. Jag märker hur hemsk denna c-uppsats-perioden är för mig. Den lämnar tecken som finnar i ansiktet och dålig sömn. Jag drömmer mardrömmar om att jag blir mördad och att mina närmaste bli misshandlade eller rånade. Jag drömde om att mormor sköt mig för någon vecka sen. Jag tror aldrig att jag gråtit på mycket. Karim försökte trösta mig i början, tills han fick spel, vände sig om och somnade om. Hela dagen efter så kände jag klumpen i halsen så fort jag tänkte på det. Det var så verkligt och jag kände hur livet försvann. Är det så det känns att försvinna? Förra helgen så drömde jag att min bror blev rånad på sina skor i bussen. Han började gråta och jag började gråta. När jag vaknade kände jag skuldkänslor. Verkligheten var att jag jobbade den dagen och inte hade möjlighet att köra honom till centralen så att han fick ta taxi. Skuldkänslor och stress drabbar mig så fort jag inte hinner göra saker för människor som betyder något.
Jag känner mig så inmurad. Som om min hjärna omges av ett tjockt lager som håller allt det positiva utanför. Det är bara jag och mina negativa tankar kvar. Mest av allt så längtar jag till 11 januari, när uppsatsen är inlämnad. Jag målar upp en bild av att det kommer bli min befrielse, att jag blir utsläppt efter ett långt fängelsestraff.
Jag ska städa lite och packa inför resan imorgon och sen ska jag ut och träffa lite vänner. De har lovat mig att vi ska vistas ute. Jag är väldigt trött på att sitta inomhus och jag är rädd för att mina ögon snart förvandlas till fyrkanter av allt tittande på dataskärmen. Jag önskade mig även sol ikväll, men det kunde dem inte garantera. Carro var även väldigt negativ och krossade alla mina drömmar om ett fint väder. Hon sa att sol var kanske lite väl mycket att hoppas på. Tss, vi får väl se.
Jag har börjat räkna ner lite. Flyttar om 6,5 veckor. Turkey here I come
Kommentarer
Trackback
